Sannolikheten är så sjukt liten men ändå.....

Ja då var det dags för ännu ett inlägg i denna ljuvliga blogg. Att skriva här har blivit en vana, ganska trevlig sådan. Det är inte direkt så att jag vet exakt vad jag ska skriva varje gång jag börjar. Just nu har jag faktiskt inte en aning, det jag gör nu har ett namn som används väldigt ofta på Universitetet, "Ordbajsa". Jag kan inte påstå att jag är bra Ordbajsare men jag kämpar på som man ska. 

Jag lovade ett minne från min vänskap med Daniel, min underbara vän. Jag hade 2 stycken som jag dolade mellan, jag valde det lite lugnare tror jag. 

Jag och Daniel var 15 år och körde moppe som alla andra 15 åringar. Vi gick i skolan inne i stan på Galären och körde därför tillsammans in till stan varje dag i stort sätt. Jag minns att jag ofta var ungefär 1 minut försenad, Daniel väntade nere i busskuren vid rondellen breve Granngården. Tiden gick och vi körde otrimmat rätt länge, våra fadrar var ganska strikta på den punkten. Min moppe gick alltid lite snabbare än Daniels dock, vilket störde honom endel tror jag.

Just denna dagen som jag tänkt berätta om var som vilken annan dag som helst. Vi skulle börja skolan tidigt och möttes därför den vanliga tiden, skillnaden var den att Daniel hade ringt och sagt att han väntade 2 km längre bort utanför Canon i vedebyindustriområde. Jag var faktiskt i tid denna morgon, men Daniel var ännu tidigare. Jag körde förbi vår busskur och började närma mig den nya mötesplatsen, där väntade Daniel med ett JÄTTE leende på läpparna. Jag saktade ner men Daniel vinkade som bara den att jag skulle fortsätta köra. Jag var inte sen så jag fortsatte kör och kollade på honom i backspeglen, han hade nämligen inte brottom att starta sin nytvättade Alpinestar. Vi kom längre och längre ifrån varandra och Daniel började se VÄLDIGT för undrad över vad som hände. Daniel började vifta och svänga in till kanten, jag vände och ställde mig brevid honom. Daniel var jätte konfunderad, han fattade inte hur jag kunde köra ifrån honom även denna dagen. Jag frågade honom vad felet var samtidigt som jag flinade lite, han sa förtvivlat att han hade trimmat sin moppen och att han inte fattade varför i hela helve..... han inte kunde köra ifatt mig. Jag exploderade ut i skratt och berättade för daniel att jag också hade trimmat moppen. Daniel började nu också skratta och ingen av oss visste något om den andres planer. 

Som jag nämde innan så är denna händelse så komisk att Daniel klev upp denna morgon och var så glad att han för engångskull skulle få köra ifrån mig. Men oj vad fel den stackaren hade. Denna dag minns vi fortfarande och kommer antagligen minnas hela våra liv. 

Imorgon blir det något annat skitsnack som du inte visste redan. 

Tjäääna Hej

Kommentarer
Postat av: Anonym Karlskronit!

När man för en gångs skull trodde att man kunde bräcka dig slogs hoppet ut bixtsnabbt. Jag hade levt på att jag körde om dig i flera år. Även om det bara var för en dag jag körde snabbare än dig. Det hade räckt ;)

2009-04-23 @ 22:43:01
URL: http://studentfarsan.blogg.se/
Postat av: Nettan

Jag som alltid trott att du/ni var fromma som lamm hade ingen aning om att du/ni körde trimmat. Men dessa små berättelser blir bättre o bättre. Snart kommer väl historien om er första fylla när jag trodde ni fått maginfluensa. hahaha

Hoppas ni får en bra dag. Kram

2009-04-24 @ 08:09:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0